För oss som är uppe på natten
När det är natt, tänker man på att det är natt. När det är dag, tänker man inte särskilt på det. Man säger att man älskar natten, att man är rädd för den. Men skulle sällan säga så om dagen. Dagen är självklar, inte värd att poängtera. Medan natten är laddad, speciell. När ljuset finns överallt märks det inte. Om natten märks både ljus och mörker. Natten är en förstärkare, ett förstoringsglas, som gör allting intensivare, starkare, mer. Om natten blir det ensamma ensammare och det gemensamma gemensammare och det mänskliga mänskligare. Vissa säger att livet börjar om natten.
För andra tar livet slut.
Natten är tommare och på samma gång fullare. Natten är tystare och full av ljud. Rösterna. Klangerna. Rytmen. Musiken. Om natten är allt som vanligt, fast lite mer. Mer av det bättre och mer av det sämre. Man kan låtsas att natten inte tar slut. Men det gör den. Någon gång mellan att de första vaknar, och att de sista vakna går hem. Någon skarp gräns finns inte. Ingen snabb övergång. Inget tydligt klipp.
Va du full när du skrev det här.
